Nathalie Winters

"So maybe I'll sit back and just enjoy all this for now
Watch it all play out, see if you really stick around"

"The sun is breaking in your eyes To start a new day.
This broken heart can still survive With a touch of your grace."

Jag vet inte vad du vill... Är det så att du vill att jag försvinner. Jag vet inte heller vad jag ska säga. De som vi hade, alla minnen, betyder fortfarande jätte mycket för mig. Du säger att det inte är såhär du menar, men varför uttrycker du detta då? Du visste att jag skulle bli sårad, ändå sa du de. Ändå ville du sparka på mig. Du säger att du menar väl, du säger att du älskar mig. Men jag vet inte vad jag ska tro på. Jag vet inte om det finns saker du väljer att dölja för mig eller om du bara undviker sanningen. Jag vill ha tillbaka dig, men just nu är det omöjligt. Allt mellan oss har förändrats extremt på sista tiden. Ärligt talat vet jag inte varför det behövde bli såhär. Vi sa att de alltid skulle vara vi, att vi skulle hålla ihop. Var tog alla drömmar vägen? Var tog vänskapen vägen? De hjälper inte att prata, de hjälper inte med plåster för att laga alla sår. En vänskap lika stor som Sahara öknen, blåste bort när sandstormen kom. En klippa i alla väder, sprack när det började blixtra. Detta får mig bara ledsen. Jag har försökt att laga en del, men inte fått något tillbaka. Jag tror inte du förstår vad som är borta. Du vet inte att jag har gätt upp och gått vidare. Du vet inte än vad du förlorat... Du bara följer vinden och tror att allt är som vanligt, du tar mig för givet och tror jag kommer tillbaka när jag är hungrig. Men det räcker nu. Det finns saker jag undviker att säga för att jag vet att de kommer göra mer skada än nytta, men du bara sa. Du såg att jag krympte, att jag höll på att gå sönder. Men ändå valde du att sparka på mig. Ändå ville du fortsätta. Jag förlät, jag förlikte, det blev lika då. Men sedan, de gick dagar utan att vi hörde av varandra. Du brydde dig inte om att få tillbaka mig. De var jag som fick ta steget, men jag blir ändå avvisad. Du hade inte tid för mig. Jag tycker inte att vänskap kan byggas på gamla meriter. Den måste alltid byggas på med nya minnen, men de finns inga sådana. Ingenting som gör att jag ska hålla fast vid dig nu. Nu är det din tur, din tur att bry dig om mig. Du kan börja med att leta efter den vänskap som inte längre finns. Den dog när du inte matade den varje dag.

Nu vet jag vad som verkligen betyder, och vad som inte gör det. Och vad som är värt att kämpa för. Jag tänker kämpa för dig, och du kämpar för mig.

(Jag vet att jag redan publicerat detta inlägget. Men jag ville göra det en gång till, så de som inte läst de, läser.)