What can I say...



Min första reaktion:
Hur i helvete kan du säga så? Bäst för oss.. Fan heller! Fattar du inte varför jag älskar dig?! Tydligen inte!! Du lovade, du sa fem minuter innan att du aldrig skulle lämna mig. Nu förstår jag varför jag va så jävla rädd för allt! Du har ingen rätt att göra som du vill. Ta mig helt, och älska mig. Eller lämna mig helt! Jag tänker inte vara mitt emellan igen!! Fan!

Min andra reaktion:
Ta mig här ifrån. Jag vill inte höra mer, jag vill släppa hela världen. De gör så ont, jag går sönder! Rör mig inte!!

Min tredje rektion:
Jag förstår dig, men jag håller inte med. Jag vet att du älskar mig och att du aldrig kommer glömma mig. Jag kommer alltid finnas kvar och jag kommer vara med dig alla dagar, tills tidens slut... Det är du som har det värst, det är du som behöver mig/oss, inte tvärt om. Jag älskar dig.

Och nu..?:
Låt mig vara. Jag vill inte träffa någon, jag vill var hemma. Jag vill att de ska regna jag vill inte le. Jag tänker inte spela någon jävla teater, jag tänker inte bry mig. Vad har jag att vinna på om jag väntar på dig? De kanske inte ens är säkert att du kommer tillbaka! Vill du komma tillbaka, vill du älska mig, så får du göra det nu. Inte sedan. Fan, Jag älskar ju dig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0